Sitter och försöker må bra.

Försöker sluta tänka på dig.

Det är svårt.

Men det går för stunden.

Sen kommer du in i huvudet igen.

Bara snurrar runt i mina tankar.

Dom skriker ditt namn.

Lill Jeppe, Micke Mouse och Emilia har kommt till Natali.

Försöker hålla masken och må bra.

Vi lyssnar på JB..

Väntar på att dom ska gå.

Så man kan ta och använda ansiktsmasken och ha tjejkväll.

Bara jag och Natali.

Men det lär väl ta ett tag innan dom drar.

Menmen. Mysigt med folk ändå.

PEACE! ;*<3

Jag hoppades att allt bara var en dröm.

Den värsta mardrömmen.

Men så den dagen.

Då kom alla bevis.

Som snöflingor från himmelen.

Bevisen på att allt var en lögn.

Att allt var verklighet.

Jag sitter hos bästa Natali.

Försöker att må bra.

Tar fram dedär leéndet.

På dagarna är jag oftast glad.

Skrattar.

Flummar.

Är hyper som jag vet inte vad.

Men på kvällarna.

Då kommer allt fram.

Då blir jag deprimerad.

Då får jag den där lusten igen.

Det fick mig att må bra.

Förutom att det fick mig att skämmas.

Jag skämdes när folk såg på mig.

Jag gick runt där med uppskurna armar.

Jag har massa ärr.

Jag skäms.

Men det fick mig att må så mycket bättre.

Nu ska jag försöka må bra.

Ta en dusch.

Sen ska jag och Natali ha ansiktsmask.

Sen blir det nog sova.

Imorgon är det ju skola igen.

PEACE! ;* <3

Han fick mig att må bra. Samtidigt må som skit.

När jag blev gravid så fanns det tre personer som ville att jag skulle behålla barnet.

Det var jag, min allra närmsta vän och hon som var med mig när jag gjorde testet.

Alla andra sa att jag skulle göra abort.

HAN skriver *allt jag kan göra är ju att slå dig i magen*.

Oavsett Han skulle gjort det eller inte.

Det sårade mig något enormt när jag läste det smset.

Så fort min mamma fick reda på att jag var gravid så sa hon att hon skulle ringa och boka tid för abort.

Men jag sa att jag inte ville.

Hon blev ledsen och sa att hon skulle prata med min pappa och att jag skulle tänka igenom allt.

Jag hade redan tänkt igenom allt!

Jag ville verkligen inte göra abort.

Jag ville inte hindra någon från att komma till livet.

Samtidigt så ville jag att barnet skulle ha en pappa.

En pappa som skulle finnas där och bry sig om barnet.

Men Han som var pappan betedde sig som en idiot.

Men samtidigt så har jag den där lilla känslan av att Han skulle bry sig när barnet väl föddes.

Kanske inte i början. Men det var ju ändå Hans.

När jag först berättade för Honom att jag trodde att jag var gravid.

Då skrev Han *du kan prata med mig, jag finns här för dig*.

Nu undrar jag om det bara var något Han sa eller om det var något Han menade.

Med tanke på vad Han skrev när jag sa någon vecka senare att jag inte ville göra abort.

Jag tänker på allt varje dag.

Tillsist så bestämde jag miig för att göra abort.

Samma dag som jag skulle göra aborten så fick jag missfall.

Att jag fick missfall var något jag blev otroligt glad över.

När jag skulle ta pillret som dödar fostret så var jag beredd på att springa därifrån.

Men då sa hon att jag höll på att få ett missfall.

Jag tog pillret.

Två dagar senare så tog jag mer piller eftersom jag inte kan ha ett dött foster i mig.

Då kändes det ändå inte så dåligt, det kändes inte bra.

Men jag visste att det var inte jag som hade dödat barnet.

Eftersom jag fick missfall innan så underlättade det så otroligt mycket.

Men jag var tvungen att genomföra aborten ändå för säkerhetskull.

Men jag mår ändå dåligt över det.

Om fyra månader skulle jag haft en bebis.

Jag hade stöd både i skolan och hemma.

Men när jag var på stan så fick jag alltid höra.

''ååh, jag vill ha barn!''

''Sandra skaffa barn åt mig!''

''Kan vi inte gå och kolla på bebis kläder?''

Det gjorde bara allting så mycket jobbigare än vad det redan var.

Jag mådde piss varje dag.

Jag önskar bara att jag hade sluppit allt detdär.

Jag mår nog ännu sämre över att jag knappt klarat av att glömma pappan..

Men det börjar gå. Mer och mer för varje dag nu. 

Men det är inte någon stor del av känslorna som försvinner. Men lite.